Polisen, deltagarantalet och nolltoleransen - [2007-06-08]
I den etablerade pressen har vi kunnat se hur deltagarantalet i Folkets marsch skrivs ner till 600 deltagare istället för över tusen deltagare, plus funktionärer och personal, som det egentligen var. Vi ska nu reda ut frågan hur man kunnat få den siffran och spelet bakom kulisserna.
Ifjol kunde vi se hur en mindre mängd kommunister, cirka hundra, drog runt på gatorna och skanderade slagord i syfte att provocera Folkets marsch deltagare. Detta misslyckades de med och istället möttes de av ett disciplinerat tåg och kontrasterna mellan det nationella tåget och vår motpol syntes tydligt. Det som framkom först efter den själva marschen var att vissa fega individer spottat mot kvinnorna i fanborgen. Detta är ett tilltag som inte någonsin kommer att accepteras, och hade denna information funnits tillgänglig vid tillfället hade åtgärder tagits.
Inför Folkets marsch så har flera möten hållits mellan polisens dialogrepresentanter och Folkets marsch representanter där tillståndet har diskuterats. Enligt praxis hålls ett sista möte med ett flertal poliser varav insatsens högsta befäl deltar liksom lägre befäl, till exempel högsta befäl på plats i Vasaparken. Frågor som diskuteras är detaljer som vart tåget kommer ställa upp sig, vart ljudbilen kommer färdas, vart scenen kommer att stå och liknande praktiska frågor.
Folkets marsch arrangörsgrupp, som i detta år bestod av tre parter, har varje år värnat om en värdig och disciplinerad manifestation. Däremot är detta inte detsamma som att vi accepterar fysiska angrepp. Även spott är en fysisk aggression och kommer därför heller aldrig att accepteras ifall spottet riktar sig direkt mot deltagarna. Denna informations gavs såväl till dialogpoliser liksom högsta befäl för insatsen. Egentligen ska våra funktionärer inte behöva agera mot dessa företeelser eftersom det är polisens uppgift att sköta ordningen runt tåget, om åskådare attackerar deltagare med föremål är det polisens uppgift att agera medan vi ska fokusera inåt. Hade polisen gjort det, så hade självklart våra funktionärer kunnat fokusera sig på sitt arbete att övervaka att leden är raka, håller rätt avstånd med mera istället för att ha en utåtriktad funktion mot provokatörer.
Direkt farliga föremål mot tåget var relativt obefintliga, istället kastades det plastflaskor och någon enskild hamburgare som uppenbarligen inte passade kommunisterna och flög mot tåget, men det kunde likväl varit farliga föremål. Med en nolltolerans så är dessa aggressioner dock likvärdiga farligare föremål. Så trots att mindre samlingar av uppenbara provokatörer stod vid gatan och kastade föremål valde polisen att inte agera, utan istället fokuserade de ofta mot funktionärer som ingrep mot dessa grupper. Polisen gick även så långt att de använde pepparspray mot våra funktionärer när de förflyttade sig mellan olika oroshärdar i syfte att upprätthålla ordning och säkerhet, detta då poliserna i aktuella fall var alldeles för uppspelta.
Senast cirka 12:45 diskuterades denna fråga med en av polisens dialogpoliser. Ännu en gång påpekades det att Folkets marsch använder öppna kort och har ärliga avsikter, och att fysiska aggressioner såsom kastade föremål och spott mot deltagarna inte kommer att accepteras, utan då kommer åtgärder att tas. Dialogpolisen meddelade att detta är fullständigt klart och alla är ”väl medvetna om det”. Ändå höll sig polisen i flera fall fullständigt passiva när föremål kastades men valde att agera först när funktionärer ryckte ut för att säkra deltagarnas säkerhet. Då agerade man inte mot de grupper som kastade plastflaskor och dylikt, utan vände aggressionerna mot våra ordningsvakter.
Uppenbarligen var polisens strategi att bara fösa tåget genom stan oavsett vad som sker runt omkring. ”Ordningsmakten” må acceptera att vänsterextremister och invandrare kastar flaskor, men vi kommer inte att göra det ifall det kan innebära en fara för våra deltagare.
Detta är synnerligen relevant för frågan vi tog upp innan, deltagarantalet. Vid vårt sista möte med ordningsmakten påpekades det ännu en gång att vi inte kommer att acceptera att provokatörer får stå längs gatorna och spotta på deltagare, om sådana aggressioner sker är det antingen upp till polisen att agera, eller så gör vi det. Detta var fullständigt klart. Det var dock den samlade polisstyrkans åsikt att de skulle hantera detta och att vi endast skulle fokusera på våra deltagare, precis vad vi önskar oss. Med facit i hand kan vi ju dock konstatera att polisen misslyckats med sin uppgift. Inte bara valde man att inte agera mot ett flertal av dessa fall utan man hade heller uppenbarligen en klen vilja att göra så. Nu gäller detta inte alla poliser som var i tjänst och vid alla tillfällen, men det var tydligt vid åtskilliga tillfällen att man uppvisade en alldeles för liberal hållning mot dessa aggressionsyttringar, men man kunde ändå vara desto aktivare när funktionärer fick göra det jobb de inte skötte. Vid detta möte yttrades det som är relevant för denna skrivelse. Dagens insatschef valde att påpeka för oss att det ligger i vårt intresse att hålla oss på vår kant då det är han ”som kommer uppskatta vårt deltagarantal” med en tydlig markering att han annars kan sätta en för låg siffra.
Vi påpekade att till skillnad från honom, så uppskattar inte vi våra siffror, utan vi räknar in huvud för huvud, varpå våra uppgifter alltid är mer pålitliga än hans. Men hans hot, maskerat delvis som skämt, visade sig uppenbarligen inte vara något han drog sig för att sätta i bruk.
Det var under manifestationen en frustration hos polisen över att vi inte valde att stillatigande acceptera att kommunister, anarkister och invandrare försökte kasta föremål mot tåget. Detta ledde till ett flertal diskussioner med enskilda polismän liksom att dialogrepresentanter klagade på att vi själva agerade där de misslyckades eller undvek att agera. Detta ledde till att vi ännu en gång fick påpeka att vi gjort klart att om de väljer att acceptera dessa händelser så agerar vi i deras ställe.
När tåget nådde Vanadislunden hade vi räknat in alla led. Bakom fanborgen hade tusen deltagare ställt upp sig. Med fanborgen och alla funktionärer, liksom de som valde att gå vid sidan av tåget, räknade vi in över 1 100 deltagare. Runt halv fyra när arrangemanget pågick för fullt uppe i Vanadislunden valde polisen att på sin hemsida polisen.se gå ut med att 600 personer samlats för att delta i Folkets marsch, vilket sedan är den siffra som återgetts i den etablerade median. Sett till den osanna siffran, sett till polisbefälets tidigare hotelser, sett till polisens missnöje med att vi inte accepterar den hotbild de accepterade råder det inget tvivel om att polisen medvetet ljugit om vår deltagarsiffra för att ”bestraffa” oss arrangörer för att agerat för våra deltagares säkerhet.
Att polisen använder detta som taktik och strategi säger en del om dess ledning, men detta kommer på inget vis påverka Folkets marsch beslutsamhet att, om så krävs, själva se till att våra deltagares säkerhet garanteras. Nödvärn är inte bara ens rätt, utan även ens plikt.
|
Upprop